Jag heter Mie är 25 år gammal och uppvuxen i Svenska Kyrkan. Jag hade väl aldrig greppat det där med att Gud skulle kunna vara på riktigt och ha någon delaktighet i mitt liv alls på den tiden. Klart att jag bad ibland när det var lite krisigt, men annars var det inte så mycket med Gud. När jag var 12 år hade jag dock mitt första möte med Honom på ett körläger. Blyg och ensam hade jag ingen stans att sitta under en andakt, alla nekade mig att sitta vid dem, så tillslut hamnade jag på golvet framme vid ljusbäraren. Bubblande av uppror och ilska bestämde jag mig där och då att jag till varje pris skulle därifrån. När jag satt där var det som om en varm känsla sköljde över mig och jag kände mig älskad. Det är lite svårt att förklara, jag hade ju bestämt mig för att vara arg och övergiven, men kunde inte längre. Det var som att det var någon som sade ”om du bara visste hur bra du är, jag älskar dig!” och jag kunde inte annat än att bara njuta av det. Jag stannade kvar på lägret, men det var inte det som förändrade mitt liv.
Det var först flera år senare, jag var nog 18 år och hade levt i svängen men saknade något. Har man en gång mött Gud så kan man inte släppa honom helt, så en kväll bad jag Gud om att få träffa någon i min egen ålder som trodde på Honom. Följande dag i skolan var det obligatorisk morgonbön i aulan (stor chans lixom). Där satt jag och såg på när en tjej som var lika gammal som mig klev upp på scenen, berättade att skolprästen var sjuk och att hon skulle ta över. Snart kom hon igång och berättade grundläggande vad Jesus gjort för oss på korset, att han funkar och att det bara är att pröva. Efteråt gick jag lite nervöst fram till henne och sade att jag förmodligen bett om att få träffa henne. Den tjejen tog mig med på den resan jag alltid kommer att vara så tacksam för. Jag fick lära känna Gud på riktigt, det är det bästa som någonsin hänt mig!